SALTHILL, Galway, Irland

 

Andra dagen av regn beslutade vi oss för att trotsa ovädret och hyra cyklar för att få se lite mer av Galways utkanter. Salthill var ett ställe som jag alltid brukade cykla förbi på min väg hem från stan när jag var en artonårig au-pair, ofta i kort kjol och stövlar som gick upp till knäna. Det måste ha sett roligt ut.

 

Om det var oväder så var det storm i Salthill. Om det var vindigt så var det en motvind som gjorde att man knappt rörde sig framåt trots att man stod på pedalerna.

 

Det var häftigt! Vädrets makter tog tag i en, slet i huden och knuffade en tillbaka. Vid piren brukade jag stå så nära jag vågade och med en slags skräckblandad förtjusning känna hur vågorna kastade sig mot klipporna och vattnet piskade upp runtomkring mig.

 

Nu fanns där ingen pir längre! Kustlinjen hade asfalterats och moderniserats och jag kände knappt igen mig. Havet var också väldigt, väldigt långt bort. Men himlen var lika mörk och dramatisk som jag minns :-)

 

 

 

 

På vägen hittade vi också den här vackra gamla kyrkogården. Jag fastnar ofta inne på någon kyrkogård. Där är ofta vackert läge och fina ljusförhållanden. Det är också fridfullt tycker jag, att vandra omkring bland gravstenarna som förvarar alla dessa liv som levts till sin punkt. Svunna tider och människor som en dag vilat där så länge att ingen längre finns att minnas dem.