där jag gav mitt hjärta första gången...
BELLARENA, Limavady, Co. Derry, Nordirland
Jag träffade kärleken för första gången sommaren då jag skulle fylla femton år. Det var på en solresa med mamma och lillasyster som vi möttes. Han var lång och gänglig och full av fräknar. Hans ögon glittrade. Han hette Neil och kom härifrån, från Nordirlands nordligaste punkt. Neil gav mig min allra första trevande kyss - typ tio minuten innan hans buss till flygplatsen skulle gå...
Sedan brevväxlade vi i flera år - ni vet, när brev skrevs med papper och penna och tog två veckor att komma fram.
När jag gått ut gymnasiet så bestämde jag mig för att vara au-pair ett år, på Irland. Det var dags att träffas igen. När jag fick min första semester som au-pair satte jag mig på bussen och åkte och hälsade på dem.
Och föll pladask. På riktigt.
Han var inte längre tanig men precis lika fräknig, hade en piercing i ögonbrynet och samma snälla blick. Han sjöng och spelade gitarr för mig på sitt rum, vi tog långa promenader på stranden, han gav mig ett mixed tape som jag lyssnade sönder och vi åkte till Giant Causeway och såg solen gå ner medan vi satt på en kulle och delade på en klase vindruvor.
Det var dock inte ok att vara kära med tanke på att han hade flickvän och jag inte hade en tanke på att flytta till Nordirland. Så vi höll alltid ett avstånd. Det var smärtsamt och romantiskt på samma gång. Det bubblade av såna där vill-men-får-inte ögonblick.
Ytterligare ett halvår gick innan jag såg honom igen - min andra semester, precis innan jag skulle hem till Sverige igen. Det gick inte bättre denna gång. Ännu mer kära var vi och ännu mer förbjudet var det.
Det var rätt hjärtslitande.
Det gick det två år innan vi skulle träffas nästa gång. Vi brevväxlade fortfarande, men inte lika frekvent. Jag var tjugoett år och helt inne i träningssvängen - hade klippt håret i kort pojkfrisyr för att det var mer praktiskt när jag simmade. Denna gång var hans flickvän - som nu blivit fästmö - inte riktigt lika tillmötesgående vad gällde att låta sin karl umgås med den där blonda (ja, där och då ansågs jag blond!) svenskan... Jag förstod henne...
Jag tyckte det var rätt skönt att jag faktiskt inte blev kär en tredje gång...
Nu var det alltså dags igen! Denna gång var det tretton år sedan vi sågs sist. Vi hade inte haft någon kontakt med varandra sedan dess och jag hade ingen aning om ifall hans föräldrar bodde kvar på samma adress. Jag hoppades innerligt att de båda skulle vara kvar - och vid god hälsa - för hans föräldrar är verkligen de finaste människor man kan tänka sig.
Jag och Erik tog vår GPS och skrev in den gamla adressen som jag skickat så många brev till och så körde vi dit en dag. (Tänk vilken kille jag har, som inte har något emot att åka ut på vishan en dag för att träffa sin flickväns gamla kärlek!) Vi kom fram och jag gick med pirr i magen fram till dörren och knackade på. Och de öppnade!
D E T var häftigt. Mary öppnade. Hennes min var oslagbar. Kommer aldrig glömma den. En sekund av oförståelse och sedan glimten av igenkännande, följt av förvånat utrop, några steg tillbaka och sedan en varm kram och en drös av frågor. Härliga, varma Mary som säger wee ones med den där sköna nordirländskan. Det var underbart att se dem igen.
En kopp té, ett fotoalbum och ett telefonsamtal (med Neils syster) senare kom Neil förbi med sin son Evan. Vi kom på att det var nitton år sedan vi sågs den där första gången. Han såg ut precis som jag minns honom, men med en sån där lugn aura som man får när man är i livet precis där man vill vara.
Det är något särskilt med att återse gamla vänner (och gamla kärlekar i detta fall) efter så många år. Det är pirrigt och spännande och överväldigande. Jag tog massor av bilder. I vanliga fall är det barnet jag fokuserar på, men i det här fallet tror jag nog att skärpan kan hittas främst på den stolta fadern ;-)
Kommentarer
Dixi Wonderland - Hemmafru vid 22 års ålder
Gud.. Jag sitter här med tårar i ögonen. Detta var något av de finaste jag någonsin läst. Finner knappt ord och det är inte ofta som jag inte har ord haha. Gud vilken underbar berättelse, den är så fin att den inte känns på riktigt. Måste varit helt underbart och bilder är så fina. Älskar bilden på pojken där han verkligen ler och speciellt sista bilden, hans pappa har otroligt vackra och snälla ögon! Jätte fint och tack för att du ville dela med dig av ett så fint inlägg!
Svar:
Helena Petersson
Sabinas foto
Ramlade in här och fastnade direkt i detta inlägg. Vad bra du är på att skriva! Ska titta vidare lite och kommer nog och tittar in fler gånger. :)
Svar:
Helena Petersson
Rebecka Vigren - Fotoblogg
vilken fin historia! åh.
Svar:
Helena Petersson
Sara Björk
Men åh vilken härlig historia, härligt att läsa! =)
Svar:
Helena Petersson
Cassandra Weiborn
Vilken fin text!!
Svar:
Helena Petersson
LIL' BABUSTYLE - Mitt liv genom en kameralins
Jättefina bilder! Och en jättefin historia :)
Svar:
Helena Petersson
