Jag har en god vän som heter Johan (eller, jag har egentligen flera goda Johan-vänner men den här Johan kom först!) som jag umgicks väldigt mycket med när jag bodde i Orminge i min första egna lägenhet. En solig höstdag när jag kom cyklandes förbi Boo sjukhus mot Orminge centrum så mötte jag Johan i backen och så började vi snacka efter det där vanliga "Hej"et som vi brukat utbyta i rätt lång tid. För när man bor i Orminge så har man setts, ofta många gånger, och vi hade dessutom en gemensam bekant även om vi inte brukade umgås. Men denna gång så började vi som sagt snacka och sedan visade det sig ju att vi bodde väldigt nära varandra och att vi hade mycket gemensamt och väldigt trevligt ihop! Så vi blev goda vänner. Hälsade på varandra på impuls-basis samt skapade en trevlig rutin att träffas varje vecka och titta på Dark Angel ihop (någon som minns den?? med vackra Jessica Alba!).

 

Sedan dess har vi varit vänner men det var igår väldigt länge sedan vi sågs. Det blir så ibland - livet kommer emellan, man glömmer, man har inte tid... och vips så har det gått alldeles för lång tid. Det blir nästan svårt att ta upp kontakten. Man tappar bort sin vänskap lite.

 

Men. Igår gick jag på tunnelbanan (ja, det händer faktiskt att även jag åker tunnelbana! Nästan aldrig och absolut inte om det är snö) för att jag lite halvt desperat behövde en medicin som jag hoppades skulle finnas på Schele (det underbara dygnet-runt-apoteket som i princip a l d r i g gjort mig besviken!). Det är rätt packat i vagnen men jag hittar den enda lediga platsen och tränger mig in genom ett gäng glatt gestikulerande och engelsktalande turister (trodde jag) för att nå den. Så sitter jag där i min bubbla och så känner jag igen en av de där engelsktalande rösterna. Och visst - det är Johan! Han sitter där och talar minst lika gestikulerande och engagerat med gänget i sitt röda skägg och hår (som blivit mycket längre!). Jag ler stort men han är fullt koncentrerad på sina kamrater. Så jag skickar ett sms till honom. "Hej!" skriver jag. Fast han upptäcker mig före han upptäcker det. "Hey, I know you!" Och så ler också han stort och vi kramas och snackar lite och fortsätter att le stort ända tills jag ska av. 

 

Det kändes verkligen rakt igenom att Honom Har Jag Saknat liksom, och där sitter han, bara sådär! Och så bara vet man att den där vänskapen är hittad igen. Hur skön känsla som helst.

 

Någon minut senare får jag ett sms med "Hej" :-) Och dagen efter (idag) träffades vi och pratade och pratade. Och Johan han bakade, precis som han alltid gör. Helt rätt.