Idag var det dags för ett besök hos sjukgymnasten. Träffar honom regelbundet, sådär varannan vecka. Men det är sjukt vilken skillnad det är idag. När jag kom till honom första gången (för drygt ett år sedan) hade jag svårt att gå och man hade börjat tala om steloperation. Jag hade fått en fin pantherarullstol och kunde parkera lagligt på handikapparkeringsplats. Då kunde jag inte tänka mig att ta tunnelbanan någonstans och en promenad i gamla stan var uteslutet.

Idag är det länge sedan jag använde rullstolen och även om jag ogärna åker kommunalt så är det inte lika otänkbart. Även om jag är långt borta från att kunna dansa som förut så kan jag åtmindstone fortfarande hoppas på att någon dag vara tillbaka på dansgolvet :-) Man kan leva länge länge på hoppet! Det har jag Carlos att tacka för. Hurra för superduktiga sjukgymnaster!