Ikväll har Erik och jag suttit i soffan hand i hand och tittat på feel-good-film och ätit Ahlgrens bilar. Det var en sån där nördig musikal-film med massa acapellasång. Vi kunde såklart inte låta bli att sjunga med...

 

Nu sitter vi på var sin sida av vårat specialtillverkade skrivbord, vid våra datorer, med en west-coast-swing-lista på Spotify. Erik spelar, jag bloggar och kommer det någon låt som vi inte kan sitta still på så blir det lite flummig lindyhop-inspirerad west coast swing i vardagsrummet.

 

Vi har det så grymt bra! Just nu känner jag mig SÅ lyckligt lottad. Jag har det så bra! Två jobb som jag trivs förträffligt med, en u n d e r b a r fästman, mina älskade bilder och ett dansande hjärta. Men jag tror delvis att det där med lycka är något man på sätt och vis väljer. Det är sällan jag inte känt mig lycklig precis där jag är. Jag är nog bara en sån som föredrar att bejaka den känslan framför andra känslor. Jag kan ju erkänna att min kropp inte alls är särskilt tip-top just nu, den är i princip motsatsen till bra. Jag kan erkänna att varje steg jag tar gör ont - mer eller mindre - men ja. Artros i kombination med inflammation är ingen höjdare. Jag får lägga den mesta energin när jag går på att gå på rätt sätt och inte ge efter för den där tillfälliga smärtstillningen i att "vagga" fram som en pingvin. När jag växlar min manuella bil tänker jag att jag borde införskaffa en automatisk bil så att jag slipper vinkla foten i det där läget som gör så fasligt ont. När jag dansar får jag koncentrera mig på att kompensera för de vinklar och steg jag inte kan ta som förut.

 

Men jag glömmer det onda när jag fotograferar - hur knasigt är inte det? Jag skänker det inte en tanke. Det är som bortblåst när jag tittar genom linsen. Tydligen är det inte lika stimulerande att bara gå i egna tankar... :-)